Morgonstund har Gorga i mund

*drar ner gylfen*

Nä, skoja ba. Även om jag har lust att vifta upphov-genen till ADHD (dvs den som var först med mutationen) med en saftig dase i fejan. Eller snigla då. För fy fan vad jag är less på att inte kunna sova. Jag tittar på Erik som snusar i sängen. Lägger mig bredvid. Försöker känna efter riktigt noga hur skön sängen och täcket och kuddarna är. Försöker känna att vi har de mysigaste sängkläderna just nu. Men det hjälper inte när den där jävla hjärnan inte låter en sova. Det hjälper inte att ögonlocken är tunga som bly och nacken likstel. Likförbannat kan man inte sussa. När jag väl sover då, ja då passar den jäveln på. Då är det 15 timmar koma-liknande sömn som gäller. Då sover jag genom vilket alarm som helst, jag sover igenom att Erik petar mig på näsan, kittlar mig, rycker i mig, allt man kan tänka sig. Nu har de här problemen hållt i sig över ett år, och jag känner att faktiskt börjar glömma hur det är att ha en normal dygnsrytm. Att bli trött vid elva och, även om det är jobbigt, gå upp vid sju-åtta. Jag har faktiskt glömt hur det är att gå och lägga sig för att man är trött och inte för att man borde. Pratade med K-E om det här om dagen, som också har rejäla sömnproblem, om än inte ADHD-relaterade såklart. Och det går inte att förstå hur satans jobbigt det är om man inte har varit med om det själv. Dessutom är det ju ett problem som när sig självt. När man börjar fundera varje kväll på om man kommer kunna somna är det givetvis svårare att just somna. Har man ADHD på det.. Ja, ni förstår. Så nu när det blir kontorstid tänker jag göra någonting jag hittills vägrat: ringa läkaren och be om sömntabletter. Nu orkar jag inte mer. Nu ser mitt dygn ut så här: Vaken 17 – 02 (dvs 02 natten efter, 33 timmar), sova 02 – 17 (15 timmar). Det är inte helt okej, och resulterar i att all vaken tid ser jag ut så här:

IMG0182”Låt mig sova, hjärnjävel”

Lämna en kommentar

Filed under ADHD, Pessimistkonsulten

Hola bitchola

Nämen tjenare! Här sitter jag och funderar på om det är morgon, kväll eller natt. Dygnet har ju som sagt gått tillbaka till att svaja upp mot 40 timmar. Speciellt svårt att åtgärda detta blir det om man har ADHD, en inkompetent läkare (när det gäller Metamina, i alla fall) och man nästan bor i midnattssolens land. Ja men ljust-dygnet-runt-land. Note to self: investera i mörkläggningsgardiner. Och bo aldrig mer igen i en etta, sovrummet måste vara bara och endast sovrum och påklädnadsrum. Då löser det sig kanske.

Nå, när jag satt och sörplade morgonkaffet sisådär vid kvart i nio hörde jag en vissling. Långa, entoniga visslingar. Och såg givetvis gubb-grannen glida förbi fönstret med händerna bakom ryggen. Bara sådär. Och jag känner mig så less nu, jag blir snart tokig. Jag vet att jag borde säga någonting, jag vet att jag får skylla mig själv, men det är lite (inte så mycket, men ändå..) mer komplicerat än så. Pensionärerna vi har till grannar är nämligen super-duper-tjenis med hyresvärden. Då menar jag verkligen supertjenis. Så än så länge nöjer jag mig med detta:

visselgubbe

Annars har jag idag varit och strosat på loppis med Erik, faster och kuzzzzinen. På grund av en ”Is this the real life? Is this just fantasy?”-trött sambo och hundrastande faster blev vi lite sena till startskottet, vilket ju innebar att alla fynd redan var fyndade av samlare eller återförsäljare. Nå – de enda fyndiga saker jag brukar sätta på radarn för är Swedish Grace Rose-muggar, Muminmuggar och Moppebyråer. Dessutom inte för att jag söker vintage, utan bara för att jag tycker det är fint. Så det gör inte så mycket. Hittade däremot tre glas för 20 pix, svinfina mönstrade whiskey-/drinkglas som farmor hade hemma. Köpte dem på direkten, givetvis. Det enda jag inte prutade på, faktiskt. Prutar alltid annars. Nå, men sen blev jag lite förvånad, för jag hittade faktiskt en skohylla till stugan som jag tänkte. Dessutom finfin kvalla! Den såldes dock i set med hatthylla, så jag fick charma säljaren lite för att få sära på de två och skita i klädhängaren. Fann även en Warner Bros-V for Vendetta-mask i nyskick som jag fick ner till en tjuga, och en allt-möjligt-hylla som också blev min för en tjuga. Helt ok fångst.

IMG0179

IMG0180

Insåg idag att jag lyckats med alla prutningar jag gett mig på hittills i sommar. Om jag ska tipsa om tillvägagångssätt skulle det väl vara att för det första inte lägga skambud om det inte närmar sig slutet på loppisen, och att lägga fram förslaget som att det redan är en deal, typ: ”Vi kan ju säga en tjuga då så tar jag den på direkten?”. Och nej, jag tittar inte ens på proffs-säljarnas bord så jag har ingen aning om hur man prutar hos dem.

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt, GIFar, Pessimistkonsulten

Nu rycker vi upp oss

Puh. Så jävla mycket skit som lastats på mig sedan jag kom hem från Malmö. Att farmor dog, och hennes begravning, har naturligtvis varit värst. Fy fan vad jag älskade den käringen, fy fan vad vi älskade varandra. Det känns så absurt att hon är borta, att hon nu är ett minne istället för en person, att hon aldrig kommer klaga på min grammatik igen, fuska i kortspel, skrika så jag blir döv när Sverige gör mål i hockey eller äta daller-lösa ägg med mig på morgonen. Det är inte klokt, att hon inte finns mer. Att universum kan fortsätta existera utan henne. Att inte folk ligger ute på gatorna och bölar som när Kim Jong-un dog. Nåja, jag har i alla fall varit uppe i stugan och bölat. Kramat hennes sunkiga stug-kläder, läst hennes gamla dagboksinlägg och saknat. Hon fattas mig.

Och ja, förutom det har min nacke och mina axlar, samt min rygg, havererat totalt på grund av högst o-ergonomiska sittplatser i lägenheten i Malmö, jag måste sluta med Metamina för att jag inser att min läkare är helt inkompetent och gör ADHDn värre med felaktig medicinering, på grund av den felaktiga medicineringen är mitt dygn tillbaka till att vara 40 timmar långt istället för 24… Ja, listan kan göras jävligt mycket längre. Det är jämna plågor.

Det känns bara som att jag inte har kunnat slappna av på en månad. Vilket i och för sig är hyfsat sant: min nacke är så stel att jag inte har någon aptit. Snark. Jag får som aldrig varva ner – vilket är extra jättedåligt för ångesten. Det krävs fantastiskt lite för att putta mig över ångestkanten, eller göra mig sur och irriterad, att få mig att bita ifrån. Här är i alla fall en bild från stugizz, kan ju försöka titta på den och åtminstone ta några djupa andetag.

DSC_0109

Lämna en kommentar

Filed under ADHD, Metamina, Pessimistkonsulten

Slappa Lappland style

Har varit oppi fjellet, eller i vilket fall uppe i stugan. Tog med mig K-E och Kummu för lite relax. Det behövdes. Sov som en gris och kände mest att det var väldigt svårt att vara stressad. Som vanligt, där uppe. Lite praktiskt fick jag också gjort, skrubbade diskbänken till nyskick, skrubbade kylen, dammsög spindelnät (och mötte Lapplands version av Shelob) tills jag tittade i kors och torkade väggar i köket. K-E eldade mest där han fick, och Kummu sov. Precis som det ska vara, alltså!

DSC_0085

DSC_0091

SAM_3536

SAM_3594

SAM_3596

SAM_3603

SAM_3613

SAM_3617

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt

Midnight in Moscow

Hej. Åh. Alltså. Fy fan vad mycket vi har gjort sedan vi kom hem i fredags. Packat upp, rensat, organiserat, möblerat om, hängt upp saker, planerat, gjort budget för hela sommaren, fattat svåra beslut, lämnat in arbeten, varit på seminarier, Arbetsförmedlingen, psykiatrin, pratat med CSN flera gånger, haft födelsedagsfika.. Ja, listan kan göras jävligt mycket längre. Och förutom att man har kunnat stryka en hel del från ”Att göra i sommar”-listan har jag kunnat vara med hela vägen. Ingenting har lämnats ogjort på grund av att jag fastnat i något annat, saknat ork, motivation eller dylikt. Kan ju säga att fyra dagar av att nästan bara göra nödvändigheter inte hade varit möjligt innan jag började med Metamina. Det känns skönt innanför pannbenet, men min kropp protesterar tydligt mot att inte sitta och löka och pilla navel. Just nu är jag i princip likstel från hårfästet i nacken ner till revbenens slut och har en muskelknut och en låsning som strålar ut i högerarmen. Puh.

Nåväl, eftersom det inte funnits tid alls för datoriserande som avslappning har jag pysslat med naglarna när jag har behövt ta en paus. Till min lycka damp swatch-hjulen jag beställt från Ebay ner i brevlådan idag! Inte för att jag har någon enorm samling, jag lackar alltid antingen sheer pink, ljusrosa eller rödtonad vamp, men ändå. Tänkte främst använda dem för att experimentera med olika lack-kombinationer. Åh, och just det! Jag älskar ju lacket jag fick i julklapp, IsaDoras ”Ancient Ruby”, så mycket att jag nästan aldrig vågar använda det. Liten flaska och en kollektion som inte säljs längre. Vad hittar jag då? Jo, OPI har ett lack, ”Midnight in Moscow”, som i princip ser ut som Ancient Ruby men är djuprött all the way istället för att luta åt lila – vilket är en klar fördel. Det lacket är förvisso också från en kollektion som inte säljs längre, i Sverige i vilket fall, men jag hittade ett på Ebay för 70 spänn allt som allt. Dör lite. Kommer skutta ner till brevlådan varje dag och hoppas det har anlänt från staterna. Mmmmmmums.

DSC_0077

Lacken gicks igenom vid rensningen så det är inte så många kvar, hehe.

1 kommentar

Filed under ADHD, Övrigt, Metamina

Dan’ före flygaredan’

Hejsan svejsan! Sitter och väntar på vår tvättid klockan 12. Imorgon flyger vi ju hem till Norrbotten, så jag tänkte vara smart och tvätta nu så man slipper göra det hemma. Men satan så skönt det ska bli, att få komma hem till sin egen säng, sin stordator, sin skrivbordsstol, sitt kök, sitt badrum.. Fem veckor är en rätt lång tid. Återvända-till-Piteå-ångesten är helt borta, speciellt nu när det bara är över sommaren och en bit in på hösten.

Men hur trevligt det än ska bli att komma hem, hur soligt det än är idag och hur hjälpsamma CSN än var nyss i telefon, ligger det en skugga över alltihop. Min älskade farmor gick bort igår. Vi hade en väldigt speciell relation. Hon var min vän, hennes lägenhet var min fristad när jag var liten. Jag vet fortfarande exakt vad som fanns där, lukten, knopparna på alla skåp, hur alla handdukar såg ut, känslan när man strök fingrarna över hennes gamla soffa, plastduken med jordgubbar som vi alltid hade när vi åt frukost på balkongen. Älskade, älskade farmor. Vars du än är nu, må alla patienser för alltid gå ut, och må Sverige alltid vinna i hockey. En vacker dag kommer jag också dit. Då kanske jag låter dig vinna någon gång i Finns i sjön. Kanske.

Farmor”Vi älsk’ varann’, du och jag”

1 kommentar

Filed under Övrigt

På med dumstruten

Jo. Jag lyckades göra det igen. Ännu en gång lyckades jag falla för euforin som varar någon dag efter att man kläckt en idé. Som att göra en rolig blogg och bli stor som fan och allt vad det innebär. Det är ju så med ADHD – man har skitkassa nivåer dopamin och noradrenalin, därför finns inte ”inre motivation” i våra liv. Jo, den finns ju där, men våra hjärnor kan producera en försvinnande liten mängd jämfört med normala. Inte för att vi inte kan känna oss motiverade, det är en helt annan sak. Det handlar inte om ovilja, inte om att vi inte bryr oss eller inte förstår, utan om att vi helt enkelt inte har de kemiska förutsättningarna andra har för att kunna göra saker de egentligen inte har lust med. Normala hjärnor har nog mycket noradrenalin och dopamin för att stoppa dumma impulser och motivera personen att göra vad den ska. Det har inte vi. Det spelar ingen roll hur mycket vi än vill diska, städa, jobba eller betala räkningar i tid. Tycker vi det känns tråkigt just då finns det inga bommar eller stoppskyltar som sätter p när den uttråkade delen av hjärnan kommer på tusen saker som skulle vara så mycket roligare än att diska. Och helt plötsligt sitter man på Bishops och dricker en stout eller tar en spontan roadtrip.

Och nej, det är inte samma för alla, det vet jag. Själv har jag exempelvis inga bekymmer med att hålla fokus på en person, något som de allra flesta med ADHD har. Därför hade jag svinbra betyg när jag gick ut grundskolan, jag tappade inte fokus om jag satt i ett klassrum och lyssnade på läraren. Så när jag skriver som ovan menar jag inte att det gäller för varenda liten en med ADHD-problematik eller diagnos, utan för de flesta.

Nå men i alla fulla fall, vad jag skulle komma till var att när vi väl hittar någonting som faktiskt motiverar oss går vi in i superfokus. Ni skulle bara veta. Man blir nästan.. ja, savant är väl egentligen fel ord, men lite så. Vi tar in info snabbare än någon annan, lär oss allt om ämnet och är extremt fokuserade på det så länge fokusen varar. Det kan handla om en hobby, att lära sig spela ett instrument, en tv-serie, en bok, matlagning, en person.. Vad som helst. Problemet är att det nyfunna intresset oftast försvinner helt när nyhetens behag släpper. För då försvinner även den yttre motivationen och euforin, och då har vi ju ingen kvar. Det var det som hände nu med bloggandet. Jag gick all in, läste tusen andra bloggar hela tiden, funderade på inlägg och var allmänt knäpp och speedad och superproduktiv. När sedan den här fasen gick över efter några dagar blev jag istället besviken på mig själv och försökte undvika allt som hade med bloggen att göra, kände skam om jag ens tänkte på bloggande. Skam för att jag ännu en gång påbörjat något jag inte kan avsluta. Läste inte ens andra bloggar på Bloglovin’.

Men, i morse tänkte jag att nä. Stopp och belägg. Jag vill ju skriva. Jag gillar bloggformatet. Men jag kommer inte kunna pressa ut fem inlägg varje dag på bestämda tider – vilket ju faktiskt är helt okej. Inte heller kan jag nischa mig, för den mycket skiftande fokus jag har kan inte tvingas tillbaka till samma sak varje dag. Så när jag rynkat pannan en stund tänkte jag: ”Okej, hjärnan. Vad tror du om att vi bestämmer att jag 1. inte tänker ha några som helst krav på antal inlägg/vecka och 2. skriver om precis vad fan jag vill?” varpå hjärnan svarade ”Yes box, det är helt okej med mig. Då släpper jag på skam-spärren. Men lova att du inte smyger in någon press allt eftersom, då åker spärren på igen!”. Och nu sitter jag här, och det känns rätt okej.

För det är nog skammen som är värst. Som hindrar oss mest. Den man är så van vid nu i vuxen ålder att man inte ens identifierar känslan som just skam. För hur många gånger har vi inte fått höra att det bara är att skärpa sig, att vi är odugliga, lata, tar oss vatten över huvudet eller bara är allmänt dåliga? Och varje gång det blir så här, varje gång man går in i en fokusfas och någon förväntar sig att man ska fortsätta. Fortsätta blogga, spela, rita, planera festen..

Så jag tänker att vi måste kämpa mot euforin. Vi måste hitta ett sätt att identifiera början på en superfokusperiod. Om vi kan lära oss att bromsa pyttelitet i början hinner vi kanske ställa in oss på att intresset med stor sannolikhet inte kommer finnas kvar resten av ens liv. För så känns det ju – varje gång man hittar någonting nytt så här känns det ju som att man har hittat meningen med livet. Äntligen något jag är intresserad av! Äntligen något som motiverar mig! Så här lycklig har jag inte varit förut! Om vi istället kan trycka lätt på bromspedalen kan vi kanske istället fundera ut hur vi bäst kan utnyttja dessa dagar, och påminna oss själva om att absolut inte åtaga oss någonting i början.

Exempel från verkligheten: Jag älskar Skyrim och har spelat det jävligt mycket. En dag dök en tanke upp: ”undrar hur svårt det är att göra egna moddar?”. Och det pirrade till. På två ynka timmar hade jag hittat och laddat ner Creation Kit, lärt mig använda det via tutorials och skapat ett eget, om än inte dekorerat, Player Home. På två timmar hade jag gått från noll kunskap om modverktyget till att ha ett eget fungerande hus i spelet, med icke-respawnande containers, smedja och hela kitet. Den här fokusperioden var väldigt kort, två dygn bara, men under de två dygnen hann jag göra egna dungeons, en komplett grund med väggar, gångar, salar och dörrar till en underjordisk stad, ett eget worldspace med hus… Jag gick bara från datorn för att hämta kaffe, gå på toa och sova. När jag vaknade upp den tredje dagen var det över. Jag kände absolut noll motivation att fortsätta modda, att ens färdigställa det sista i moddarna jag nästan var klar med. De enda gångerna jag ens tänkte på Creation Kit var när jag hade tråkigt och gjorde en mental lista på vad jag skulle kunna hitta på, men då sorterades det bort direkt. Så är det. Som att hjärnan blir mättad.

”Jaha,” kanske ni tänker, ”det är väl inte så farligt”. Mmh, tänk er själva då att så fort ni hittar någonting nytt som intresserar er går ni in en sån här fas som alltid går över. Att allt ni någonsin funnit roligt och stimulerande från start tas ifrån er. Att ni aldrig kan bli riktigt bra på någonting. Att inte brinna för någonting längre än några dagar. Och tänk er att ni dessutom inte kan få motivation inifrån. Att ni inte kan tvinga er att göra tråkiga saker utan att få ångest. Plussa ihop det och försök få en passande karriär på andra sidan lika-med-tecknet. Plussa ihop det och försök hitta en lösning till den ekvationen.

Som tur är får inte alla ångest av att göra saker utan motivation. Inte lika mycket som jag i vilket fall. Min rationella hjärna skippar paniktänket om att allt kommer gå åt helvete – och det är inte bra. Utan paniktänket är det betydligt svårare att märka när ångesten smyger på, så innan jag ens hunnit fundera på om det är ångest på g är kroppen så hyperstressad att jag får feber. Jo, så innan diagnosen, innan allt sånt, hade jag oftare feber än inte på jobbet. Då ökades ångesten på – för jag ville ju åka hem, jag mådde ju skit, men samtidigt ville jag inte vara sjukskriven mer. Och så vidare. Om ni har läst ända hit kanske ni börjar se hur allt hänger ihop. Att det inte är så ”bara att skärpa sig”, ”ta tag i sitt liv” och sluta vara lat. Det är fantastiskt mycket mer komplicerat än så.

Puh. Nu blev det långt igen. I alla fulla fall, första bilden beskriver en fokusfas. Så där sitter man alla dygnets vakna timmar (vilket blir betydligt fler än vanligt, sömnbehovet känns obefintligt) i några dagar. Sen vaknar man upp en morgon och är bild nummer två. Som om ingenting hänt. Allt är borta, man tänker inte ens på det.

forst

sen

Lämna en kommentar

Filed under ADHD, GIFar, Pessimistkonsulten